I alla fall...

Jag behöver nog skriva av mig lite, men bara lite. Jag tror faktiskt att jag rent ut sagt kan säga att jag HATAR allt som har med kärlek, killar, flirtar att göra - Ja, allt som den där förfärliga attraktionen till det andra könet innebär.

Det krävs bara en tanke, en liten en, för att det där trycket i bröstet ska uppstå. Det där trycket som känns som om Magnus Samuelsson hoppar på ens bröst. Det där fasansfulla trycket som gör att man bara vill lägga sig ner i fosterställning och gråta. Det där trycket som gör ett stort hål. Ibland är detta hål läkt, eller i alla fall lite halvt. Men som sagt, en enda tanke river upp detta jävliga hål igen. Men det är bättre nu än vad det var förr.

Jag tror ändå att jag är kär i kärleken. Även om jag hatar den. Hatkärlek för kärlek. Inte för att jag är kär nu, men jag vill vara sådär äckligt kär. Eller vill jag egentligen det? Jag vet inte... jag vet bara att jag har en viss... okej, STOR... förkärlek för sådan där kan-inte-leva-utan-varandra-kärlek. Men det är bara för att jag själv vill uppleva sådan kärlek. Bara för att jag aldrig har upplevt sådan kärlek. Bara för att jag drömmer om sådan kärlek. Men samtidigt föraktar jag kärleken, på ett sådant sätt som gör att jag inte kan vara tillräckligt öppen för den. Detta för att jag vet vad kärlek kan göra med en, och i skrivande stund har jag inte ens upplevt någon stor jag-kan-inte-leva-utan-dig-kärlek, utan bara den här okej-lets-fall-in-love-för-stunden-kärleken. Och om den gör ont, vadfan gör då riktig jävla kärlek?